armarne, vagga honom fram och tillbaka, som hon brukade, och hviska ned till honom: »Ack, du stackars lille Abbe, hvad skall det bli af dig?»
Ännu mera förvirrad genom detta, fortfor Abraham att gå i spänning. I skolan behandlades han som en farlig förbrytare, hvilken man dock vill söka rädda genom mild behandling; sjelfve Aalbom var vänlig, så att det gick kalla rysningar öfver Abraham.
Kamraterna berömde honom först och spådde honom de förfärligaste straffdomar. Men då det aflopp i all stillhet och lärarne voro lika vänliga mot honom, kom man till det resultatet, att man kan få vara fräck, när man är son till professor Løvdahl.
Om han hade fått straff ändå, tänkte Abraham sjelf; men denna dofva högtidlighet, denna besynnerliga vänlighet från alla kanter bragte honom slutligen på den tanken, att han visst egentligen var en paria och att de tänkte på att skicka honom bort till någon anstalt. Han blef rädd och skygg och höll sig för sig sjelf.
Hans bäste vän, lille Marius, låg för resten sjuk; han hade fått hjerninflammation. Den snälle rektorn besökte honom nästan hvarje dag och var mycket bekymrad för sin lille professor.
Men hvarje gång hans öga under lektionen föll på Abraham Løvdahl, stod uppträdet så lefvande för honom: Abrahams gränslösa fräckhet blef för honom så nära förknippad med lille Marius’ olyckliga sjukdom, att det slutligen föreföll honom, som om Abraham Løvdahl vore skuld till
