alltsamman. Han riktade nästan aldrig ett ord till honom.
Professorn gaf i hemlighet akt på sin son och öfvertygade sig om, att det sätt, han efter samråd med lärarne hade valt, också visade sig verksamt. Ofta när Abraham blek och förskrämd smög sig förbi honom hemma, tyckte han hjertligt synd om honom; men han betvingade sig en lång tid, tills han tyckte, att det kunde vara nog.
Då sade han slutligen en dag: »Vi ha nu öfvervägt saken, vi, dina föräldrar och skolan; och vi ha kommit till det resultatet, att vi skola försöka behålla dig och kanske ännu göra dig till en god och nyttig menniska.»
Abraham kastade sig öfver fadern och snyftade högt. De hade till sist nästan skrämt vettet ur honom; han hade tänkt, att han skulle skickas bort till främmande, han hade tänkt — ja, hvilka rysliga saker hade han ej tänkt under vakna timmar i sängen! Och nu, då han fick stanna, tyckte han, att faderns nåd och mildhet var så öfverväldigande.
Professorn gaf intrycket tid att fästa sig och sade sedan: »Ja, låt oss nu hoppas med Vår herres hjelp, att du aldrig mer skall vålla oss en så stor sorg.»
Nej, det skulle Abraham visst icke; han kände sig så knäckt och förkrossad och så tacksam för förlåtelsen; det skulle visst aldrig mer komma ett knyst af trots från honom. —
Men hemma i fru Gottwalds små rum var det tyst och dystert; dörrklockan var omlindad och hon hade tagit en mamsell till hjelp i butiken.
