de åtta, tio latinarne sig väg genom mylret af de små, som strömmade ut i farstun och trappan.
»Fi donc!» ropade Abraham, då de slutligen kommo upp till det rum i andra våningen, som de skulle ha, »här måste vädras ordentligt efter stinkdjuren.»
Alla fönster slogos upp, och några försenade stinkdjur, som ännu gingo och pysslade i sina pulpeter, slängdes obarmhertigt ut i farstun.
Vid hvarje utkastning uppstämde de små der ute vilda hämdtjut, men latinarne brydde sig ej derom; de stängde sina dörrar, och tjocke Morten, som tåligt bar öknamnet »baksträfvaren» — det är ej lätt att förklara hvarför — sattes till att hålla vakt.
Ty de öfvermodiga stinkdjuren, som litade på sin massa och på trappan, kastade hvarandra mot dörren och ruskade i låset.
Primus, som alltid höll modiga tal, föreslog ett utfall med latinarnes samlade här; men stämningen var icke krigisk. Abraham satt uppe i katedern och bände på låset; han hade satt sig i sinnet, att han skulle se stinkdjurens anmärkningsbok.
Men plötsligt ljödo höga triumfrop der ute. Morten baksträfvare gläntade på dörren och ropade derpå förfärad till sina vänner: »Hjelp! De ha fångat råttkungen.»
Abraham störtade ned från katedern, de andra följde med, primus sist: lille Marius hade fallit i stinkdjurens händer.
