Lille Marius var latinarnes smärtas barn; han var ej större än ett medelstort stinkdjur och ville ej växa; derför var han alltid under bevakning.
Men i dag hade han blifvit bortglömd, medan han gick och letade efter sina högst vigtiga glos- och anmärkningsböcker. Och då han så kom och ville in till sina kamrater, greps han i armar och ben af trettio små svarta händer och drogs bort från dörren; och nu tumlade lille Marius omkring bland sina fiender, öfver hvilka han räckte upp nätt och jämt så mycket, att man såg de stora förtviflade ögonen och ett par smala armar, hvarmed han fäktade i luften.
Men de dunkade honom i magen och nöpo honom bak, refvo honom i håret och i öronen och kastade hans egna böcker i hufvudet på honom, medan hans dyrbara glos- och anmärkningsböcker flögo i luften som lösa blad.
Detta tog en hastig och våldsam ändalykt, då latinarne stormade ut; de små slängdes åt sidan och försvunno bakom dörrar och i trappan, medan den befriade Marius fördes in till latinarne. Men knappt hade de stängt igen dörren, förr än farstun var mylrande full af jublande stinkdjur.
»Hämd!» ropade Abraham.
»Ja, hämd, hämd!» upprepade primus och drog sig tillbaka.
»Du skall vara den vredgade Akilles!»
»Ja,» svarade lille Marius med blixtrande ögon.
