säkerhet; Mordtmann ursäktade sig för att der var så trångt.
Chefens kontor var det enda af fabriken, som tycktes vara fullt färdigt — engelskt, komfortabelt och elegant utstyrdt.
Då fru Wenche satte sig i den gröna, skinnbeklädda soffan, blef hon likväl litet betänksam. Det hade blifvit så stilla och folktomt, hvarken larm af jernplåtar eller hammarslag, inga röster, endast då och då hastiga steg, som sprungo till maten.
»Jag skall för öfrigt snart gå,» sade hon och löste sin hatt; der var varmt.
»Åh, herre Gud, vi ha tiden för oss; er man väntar er väl inte hem förr än till middagen?»
»Nej, Carsten är dessutom efor i dag,» svarade hon muntert, men ångrade det i samma ögonblick, ty hon såg, att den andre tog upp det som någonting hos mannen, som de båda brukade skratta åt tillsammans, och det var icke meningen.
»Er man är visst i allmänhet mera upptagen än han borde vara?»
»Mera upptagen —?»
»Jag menar, när man har en hustru som ni, fru Wenche — jag tycker, att den man, som är så lycklig, skulle — —»
»Seså, mr Mordtmann! Ni vet — korrekt!»
»Det är ju just ni, min fru, som inte vill ha mig korrekt?»
»Ja, men nu vill jag det — på denna punkt, ni förstår?»
