Sida:Gift (sv).djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 127 —

»Jag förstår inte, men jag lyder. Det fins för öfrigt ingenting, som inte ett ord af er — —»

»Spill inte edra ord, utan drick ert vin.»

»För kärlek är vin en dålig medicin, fru Wenche.»

»Bah —» svarade hon och undvek hans ögon, i det hon åter satte sin hatt till rätta.

»Vill ni gå? Är ni ond på mig?»

»Nej, det är jag inte, men jag är rädd, att jag blir det snart.»

»Men hvarför? Förbjuda mig kan ni ändå inte — att jag håller af er —»

»Herr Mordtmann! Det är elakt af er, och det är så dumt af er, att ni har förspilt vår vänskap; låt mig komma ut.»

»Jag har ingenting sagt, som ni inte visste förut,» svarade han vördnadsfullt och nedslagen, i det han öppnade dörren för henne. »Får jag följa er till staden?»

»Nej!» svarade fru Wenche och gick förbi honom; men i sin ifver att se bister ut och komma fort derifrån stötte hon mot de maskindelar, som stodo i tamburen; det blef ett rakande, som om någonting hotade att ramla öfverända; och plötsligt grep han henne om lifvet och ryckte henne in i rummet igen; i detsamma föll en tung stämpel, eller hvad det var, in öfver dörrtröskeln.

»Ursäkta!» sade han lugnt och lyfte den tunga tingesten upp mot väggen igen; »det är egentligen för galet att de här sakerna stå här; akta er nu, min fru, och håll er nära väggen.»