dragit sig innerst in i vrån och smög sig till att formera en gåspenna; men »Blindtarmen» stod i tankar och gjorde de förskräckligaste grimaser åt rektorns kristliga tal, hvilket i hög grad roade hans kära disciplar.
Men alla sågo de ut, som om de voro innerligt utledsna på alltsamman och längtade efter att få slut på komedien.
»Och I, mina kära medarbetare!» sade rektorn med rörd stämma, »I, som hafven helgat er till det besvärliga, men också sköna kallet att vägleda ungdomen i kunskap och sedlighet i samma kristliga anda, måtte den Allsmäktige framgent förunna er styrka till att med samma nit, med samma allvar, med samma kärlek fullgöra er ansvarsfulla lifsgerning. Mottagen min och skolans tack för det förflutna året; och gifve Gud, att vi måtte mötas friska och raska här igen för att åter lägga hand vid verket i Jesu namn.»
Derefter vände han sig till de små och bad dem så bevekande att lägga sig vinn om alla kristliga dygder och arbeta i det godas tjenst, som det anstår ljusets barn.
Här var det isynnerhet mödrarna satte till att gråta, och den gode rektorn talade vidare, om barnet, barnahjertat och barnatron. Efter en varm afslutningsbön reste hela skolan sig och sjöng:
»Se till vårt verk med fadersöga,
Du, som sjelf verldar grunda kan —»
hvarpå rektorn ytterligare bad ett fadervår, och så var festen ändtligen förbi.
