Trängseln för att komma ut var stor, ty ingen makt kunde längre hålla gossarne qvar. Oaktadt ordern var, att lärjungarne skulle vänta, tills damerna och åhörarne hade lemnat salen och då först bege sig bort i god ordning och klassvis, så sprungo dock flere och flere från sin plats och borrade sig in bland damerna och försvunno.
Varma och förgråtna vältade mödrarna ändtligen ut — af fäder var det ytterst få —; det gjorde så godt att se ungdomen så samlad och hvad rektorn talade vackert och allvarligt! Han kunde visserligen gerna ha sparat in en häntydning, som han kom med på slutet: att det herskade åtskillig liknöjdhet för skolans gerning bland föräldrarne. Det var då i alla händelser någonting, som ej passade in på någon af dem; snarare kunde det ha varit sagdt till föräldrar, som ej voro tillstädes — t. ex. fru Løvdahl. Det var då alldeles för mycket galet, när hennes man till och med var examensvittne! Men hon gick då aldrig någonstäds, der man fick höra ett Guds ord.
Barn och fullvuxna strömmade ut på skolgården; snälla gossar gingo städadt bredvid sina föräldrar med betyget sammanlagdt i handen, andra gingo bakom huset och refvo sönder sitt och trampade på det; några störtade bort med skrik och indianhopp; men de fyra utskurna svarta frackarne gingo bakom lärarnes flock för att dricka ett litet glas vin uppe i rektorns sal.
Abraham gick hem med sin far. Professor Løvdahl var rörd. Medan de gingo bredvid
