hvarandra, sade han till honom: »Du har varit en duktig gosse, Abraham, och jag ser deraf, att du bemödar dig att rätta det, som var på tok med dig; och sedan tala vi inte mer om det. Jag skall också ge rektorn en vink, att han inte mer rör vid den saken.»
Abraham störtade in i rummen och ropade: »Mamma! Mamma! Jag blef n:o 2.»
Fru Wenche kom springande emot honom, lika strålande som han; hon tog honom och kysste honom och dansade med honom; och då professorn kom in med det vanliga: »Tyst, barn!» skrattade hon bara, tog sin sons arm och gick till bords.
Professorn ville ha vin, och det blef en liten familjefest. Abraham kände sig så lätt som en fågel; och då professorn klingade med honom, tyckte han, att fadern var ändå den största och herrligaste menniska i verlden.
Men i dag kände han sig också så dragen till modern som han ej hade varit på lång tid. Egentligen höll han lika mycket af dem begge, och han sam i lycksalighet, medan det, han genomgått, blef till ett mörkt minne, som han ville glömma och utplåna.
»Ja, är det inte som jag säger,» utbrast professorn, då hon berättade, hvar hon hade varit, »du har ett varmt intresse för den der fabriken.»
Hon bara skrattade och motsade honom ej; dag var hon så underbart lätt och lycklig.
