Sida:Gift (sv).djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 137 —

»Ja, nu ska’ vi väl anteckna Abraham hos prosten Sparre i nästa månad.»

»Anteckna? Hos Sparre? Hvad i all verlden är det du säger?» Fru Wenche vände sig hastigt om på stolen; hon satt framför spegeln och redde ut sitt stora hår.

»Till konfirmation, min vän. Du kommer visst inte i håg, att han snart är sexton år?»

»Det är visst snarare du, som inte kommer i håg, att det ständigt har varit ett aftal mellan oss, att Abraham ej skall konfirmeras.»

»Aftal? Nej, Wenche, det har det aldrig varit.»

»Men har jag då inte hundrade gånger sagt: han skall inte konfirmeras?»

»Jo, men det är intet aftal.»

»Men du har också varit ense med mig; du har aldrig sagt ett ord emot.»

»Jag har aldrig spilt ett ord på saken, så länge den ej var för handen. Men du måste å din sida medge, att du i följd af din kännedom om mig kunde vara fullt och fast öfvertygad om, att jag ville, att gossen skulle konfirmeras i öfverensstämmelse med skick och bruk.»

»Att du kan nämna skick och bruk, Carsten, i en så allvarlig sak.»

»Låt oss försöka tala om denna allvarliga sak utan häftighet, kära Wenche, ty med häftighet kommer man aldrig till något godt resultat. Betänk således, om du har rättighet att försätta din son i ett undantagsförhållande, som på många sätt skall bli honom till plåga och hinder i lifvet.»