»Det är just den stora välgerning, jag vill bevisa min son, att göra honom till ett undantag bland alla de andra hycklarne och lögnarne.»
»Stora ord, lilla Wenche. Du tycks mig mena, att din son inte kan vara och aldrig kan bli annat än ett stycke af dig sjelf.»
»Hvad menar du?»
»Har du aldrig tänkt dig möjligheten, att Abraham kunde bli kristen? Ja, jag vet, hvad du ämnar säga: du tror nu en gång inte stort på min kristendom; men kan du inte föreställa dig, att Abraham kanske kunde bli en uppriktig kristen?»
»Jo,» svarade fru Wenche tankfull och såg framför sig, »det har jag mången gång tänkt på; och du må inte tro, att jag skulle motarbeta det eller betrakta det som någon olycka för honom eller oss. Det är just uppriktigheten, som är allt för mig. Halfhet, lögn och hyckleri — det är det jag vill försöka hålla undan från min son.»
»Ja, men om du vill full uppriktighet, måste du också medge full frihet.»
»Det gör jag också, han må gerna välja —»
»Nej, ursäkta, du medger honom ej full frihet att välja, när du utesluter honom ifrån eller låter honom hoppa öfver ett stadium af utveckling, som hela den öfriga ungdomen får genomgå.»
»Men sjelfva detta utvecklingsstadium, som du kallar det, är just porten till lögnen, det är min fasta tro.»
»Jag tviflar inte på, Wenche, att det också kan vara åtskilligt att invända mot konfirmationen; men här är nu inte tal om din tro, inte heller om min, utan om Abrahams. Det är inte derför att
