Sida:Gift (sv).djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 14 —

När Marius var den vredgade Akilles, satt han uppe på Abrahams axlar, och derifrån högg han obarmhertigt ned i hufvudena på sina dödsfiender med en lång lineal.

Latinarne grepo till vapen. Hyllorna plundrades på linealer; slungkastarne och bågskyttarne försågo sig med kritstycken ur taflelådan; sjelfva primus tog en helt liten lineal, som han gick och svängde under häftiga uppmuntringar — ända uppi andra ändan af rummet bakom katedern.

Abraham utvecklade i hast sin plan. Så snart den vredgade Akilles gaf tecknet, skulle de upphäfva stridsropet, Morten baksträfvare skulle slå upp dörren, bågskyttarne och slungkastarne skulle utsända ett regn af pilar och stenar, medan rytteriet följdt af de tungt beväpnade hoplites störtade in bland fienden, för att afskära dem från hufvudtrappan; sedan kunde man i lugn och ro fånga de skingrade stinkdjuren och afrätta dem en i sender.

Allt var förberedt, och i den allmänna ifvern lade ingen märke till, att det blifvit alldeles tyst ute i farstun. Den vredgade Akilles svingade sig till häst, och plötsligt uppstämde de på en gång latinarnes förfärliga stridsrop, Morten baksträfvare ryckte upp dörren, ett regn af kastvapen förmörkade luften; hastati och principes ryckte fram i stormmarsch, men främst tumlade den vredgade Akilles sin häst, svingande den tunga lansen.