Sida:Gift (sv).djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 144 —

du inte heller vara närvarande vid lögnens fest, så sannt jag heter Wenche.»

En stund derefter kom professorn hem, de åto qväll och det talades om andra saker. Men Abraham gick i flera dagar och plågade sig med detta val.

Jo, visst ville han bli konfirmerad; när de frågade honom i skolan, om han skulle gå och läsa i höst, svarade han ja. Det var ännu några veckor till anmälningen; modern frågade honom icke, ej heller fadern, och så gick det en tid.

I skolan var det just ingen omvexling, han han fick endast mera latin och mera grekiska i den nya klassen. Han började efter hand sluta sig till Broch, som han förr ej hade tålt; men nu sutto de bredvid hvarandra som de öfversta i klassen, och Abraham hade börjat bli flitig.

Lille Marius hade ej lemnat något spår efter sig. Han var försvunnen, hans nummer besatt. Strömmen slog tillsammans öfver honom, och han nämdes aldrig, ty de hade snart alla glömt honom. Det dagliga arbetet i samma rum, med samma ämnen, samma knäkamrater, förmän och lärare, gjorde, att deras tankar ej sysselsatte sig med det, som ej längre var; och Marius Gottwald föreföll dem snart som en liten parfvel, hvilken de hade känt för många år sedan, då de sjelfva voro små och sutto långt nere i skolan.

Den ende som bevarade minnet af honom, var Abraham — icke allenast det der minnet, som plågade honom och som han tänkte på så sällan som möjligt.