huru besynnerligt, huru bakvändt det ändå var, att just hon talade så.
Både rektorn, som nu var erkänd af alla som en mer än vanligt gudfruktig man, och hans egen far, som också var religiös med måtta — jämnt så mycket som Abraham fann passande — och dessutom alla kristna menniskor i staden höllo konfirmationen i ära, ja, de skulle anse ett ord emot den heliga handlingen som en hädelse.
Men modern, som sjelf många gånger hade sagt, att det stod klent till med hennes tro — och antydningsvis hade Abraham utifrån hört det, som värre var — att hon nu tog dessa saker, som hon sjelf icke trodde på och som hon alltså ej kunde ha någon sann uppfattning af — att hon tog konfirmationen allvarligare, högtidligare än sjelfva de troende, det var högst besynnerligt, tyckte han; och det var ej fritt för att han vid denna tanke blef litet otålig. Huru kunde hon, som ej sjelf trodde, spänna fordringarne högre än till och med de bästa bland de troende?
Äfven hon blef slutligen otålig öfver att se gossen sitta der stel och stum som en stock.
»Svara mig, Abraham, hvad väljer du? Vill du bli konfirmerad, eller vill du inte?»
»Jag vet inte,» svarade Abraham.
»Ja, men det måste du veta; du är nu stor nog att förstå, att du skall välja sjelf. Betänk dig några dagar, men låt mig säga till dig, hvad jag också sade till din far i morse: den dag du går till kyrkan, skall du först bikta dig för mig, och kan du då inte med full sanning säga till mig, din mor: jag vill och kan aflägga löftet, då skall
