»Kunna vi väl med vårt förnuft begripa detta, att Gud är en och dock tillika tre?»
»Nej, det är långt öfver, fastän icke emot vårt förnuft; derför är det en tros- och icke en förnuftsartikel; och Gud vore icke Gud, om han af vårt förnuft kunde begripas.»
»Det var mycket bra, Ole Martinius, du kan dina stycken, bara du tänker dig för. Nå du, Mons Monsen! Äro då de orden: Fader, Son och Helig Ande trenne olika namn eller egenskaper i Gud och intet annat?»
»Jo, det är mer än blott namn- och egenskapsolikhet; ty hvar och en af dem tillägges något särskildt, som ej tillkommer de andra.»
»Inte så fort, min gosse! Hvari består denna åtskilnad?»
»Icke i väsendet, som sagdt är —» svarade Mons Monsen i rykande fart och utan att göra något uppehåll, »icke i väsendet, som sagdt är, ut— utan ordet, som är förenadt med vattnet —»
»Nej, nej, Mons, nu kommer du upp i något annat; gif nu akt: icke i väsendet, som sagdt är, utan i vissa —»
»— utan i vissa personliga, invärtes gerningar, så — så — såsom kläder, skodon, mat och dryck, hus och hem, maka, barn, jord, boskap —»
»Nej, nej, nej, Mons, nu är du återigen bort i något annat; som tillkomma —»
»— som tillkomma enhvar af dem för sig; nämligen Fadern, som är af ingen, föder sin Son af evighet, Sonen födes af Fadern, och den Helige Ande utgår från dem begge. Allt detta är både visst och sant —»
