»Nej, nej, Mons! Allt detta är trons —»
»— allt detta är trons djupa hemlighet, som vårt förnuft ej kan ransaka.»
»Det är riktigt, Mons Monsen! Du är en duktig gosse, bara du ville ge dig litet tid; men du talar så fasligt fort, så du tappar bort dig. Här är litet olikhet i böckerna, som kanske elementarskolans lärjungar ha märkt,» sade prosten till Abraham, »flera af gossarne i folkskolan och från landssocknarne ha lärt sig efter en äldre upplaga.»
Detta var också en egenhet hos prosten Sparre, som de andra presterna beundrade eller förargade sig öfver.
De flesta ansågo nämligen, att skulle kristendomsundervisningen ha samlande betydelse för församlingslifvet, måste framför allt läroboken vara absolut densamma för alla; och derför lärde de efter den upplagan af Pontoppidans förklaring, som sist var utkommen med kunglig resolution, och tålde ej annat.
Men Sparre tog hvad man bjöd honom, om de blott kunde det ordentligt utantill. Derför måste han också ha denna underbara kännedom om individerna och om de nya och gamla upplagorna, så att han både kunde framställa frågan och »hjelpa dem på trafven» vid svaret.
På tal om skilnaden mellan upplagorna och förklaringen kom prosten att tänka på en olycklig konfirmand, som han hade i år. Pastor Martens hade i sacristian förklarat honom för en oförbätterlig idiot.
