Det var en stor, stark gosse på aderton år, hvilken gick som en jätte bland de andra och som redan flera gånger hade fylt den nyktra församlingslokalen med undertryckt jubel genom sin makalösa enfald.
Prosten sjelf misströstade. Men likväl gaf han noga akt på honom och lyssnade allvarsamt till de stumpar och ramsor, som den stackars Osmund hasplade ur sig på måfå, när han tillfrågades. Slutligen trodde prosten, att han hade funnit en tråd, och i dag skulle han försöka; han gjorde i en fart en liten öfvergång från Treenigheten, för att kunna anbringa sitt försök.
»Du, Osmund Asbjörnsen Sauamyr,» började han vänligt och långsamt, för att ge den andre tid att samla sina tankar. »Kan du svara mig, min gosse — kan du svara mig på den frågan: hvilka äro då sådana Evangelii nådegåfvor?»
Osmund Asbjörnsen Sauamyren satt ett ögonblick alldeles tyst; derpå började han, entonigt, men säkert och ständigt starkare sjungande, med en fart, så att han nästan miste andan:
»Det är Kristi rättfärdighet, syndernas förlåtelse, barnautkorelsen, Guds faderliga omsorg, arfsrättigheten, frid med Gud, sonlig tillit, Guds kärleks sötma, tillgång till Gud och dristighet till att bedja; försäkran om Guds nåd, om bönhörelse och hjelp i all nöd, särskildt kraftigt beskydd mot alla synliga och osynliga fiender,
