Hvar var han nu? Hvad visste hon nu om honom ?
Det tjenade till ingenting att hon sade: de ha tagit honom ifrån mig. Ty det var ju just det hon skulle ha förhindrat, vakat öfver honom, hållit honom fast i en klar, ren luft af sanning, icke gifvit vika, icke fallit undan, icke tröttnat i den dagliga striden.
Det var ju det hon hade lofvat sig sjelf tusentals gånger, när hon bar honom på armarne, då han var liten; och nu, då han hade blifvit så stor, att han hade behof af att hon mindes sina löften, kunde hon nu träda fram för honom och säga: här är jag — här är jag, din trofasta moder,
Kunde han ha tillit till henne som förr?
»Nej,» sade fru Wenche högt, och allt ljöd så sorgligt i det tomma rummet, »nej, det kan han inte.»
Både vid skolhistorien och senare i konfirmationsfrågan hade hon gifvit tappt, uppgifvit sin princip, svikit sig sjelf och för alltid förspilt sin sons tillit. Aldrig hade han sett henne vackla, förr än just i dessa två saker, som för honom blefvo de mest betydelsefulla. Och hvad var det för grunder, som hade öfvervunnit henne? Herre Gud, så ömkliga de nu föreföllo henne i jämförelse med det stora: hennes pligt att hålla sonen uppe.
Nej, det var någonting annat, som hade stulit hennes kraft ifrån henne; och det var Mordtmann; för hans skull och upptagen af honom hade hon öfvergifvit — öfvergifvit? nej, förrådt sin son.
