Sida:Gift (sv).djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 169 —

Han hade kysst henne och sagt, att hon var endast hans; och hon, hvad hade hon gjort? och hvad skulle hon göra?

Hon kunde ju ej gå qvar ensam midt i allt detta; hvad eller hvem skulle hon välja? Det, som skulle komma, det måste komma — och sedan?

Hon satte sig en skymningsstund i soffan, efter att ha ålagt pigan att ej släppa in någon, icke herr Mordtmann heller. Hon hade känt sig nära förtviflan och fick en plötslig rädsla för sitt förstånd. Nu ville hon försöka en uppgörelse för att se, hvar hon stod.

Men det blef en sorglig uppgörelse, och fru Wenche förfärades öfver, hvar hon stod.

Ty hon stod ju djupt i lögn och oklarhet på alla håll. Hon, som så käckt och hänsynslöst hade slagit sig fram i lifvet utan att någonsin ljuga sjelf och utan att tillåta andra att ljuga, så vidt det berodde på henne; hon, som hade trott och påstått, att den som redligt vill hålla sig sann och ärlig, han skall kunna gå utan skada genom lifvet, så mylrande fullpackadt det än är af lögn och feghet.

Der låg hon nu sjelf. I hvilket af de förhållanden, som starkast bundo henne, var hon i detta ögonblick fullt sann? Hon tog dem för sig ett i sender och började med Abraham.

Hvart hade hennes son tagit vägen? Hon hade haft honom så nära sig, att hon hade kunnat se hvarje liten rörelse i hans själ, följa och förstå minsta tanke eller tvifvel, som famlade sig fram i hans unga hufvud.

Kielland, Gift.8