Sida:Gift (sv).djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 172 —

Och hon glömde ett ögonblick all sin sorg i det bittra medlidandet med detta barn, hvars mor ej vinkade det fram i längtan och kärlek, och som ingen skulle helsa välkommen, när det kom.

Hon var ej någon moder, som ett barn kunde ha nytta af, ingen hustru för en man, ingen pålitlig vän, ingenting för någon; var det icke bäst att hon gick bort?

Döden var henne icke så tung; hon hade mången gång stält framför sig den tanken att gå bort frivilligt, och hon trodde, att om beslutet en gång var fattadt, skulle hon ej sakna mod.

Hon hade smålett åt den öfverlägsenhet, hvarmed det vanligen talas om fegheten hos den, som väljer att sjelf öppna den dörr, som leder ut ur lifvet; ty så nära hade tanken varit henne, att hon visste det behöfves mod, isynnerhet mod till att välja.

Trött af den virfvel, hvari hennes tankar hade jagat henne, försjönk hon i ett stilla, tungsint grubblande öfver detta: månne hon ej gjorde just bäst mot de andra och mot sig sjelf genom att bekänna sitt lifs nederlag och gå bort besegrad, i stället för att lefva vidare på lögn och öfverlefvor med afprutning på det hon hade kämpat för och svikit: full, klar sanning i ord och handling?

Men hon var ju icke ensam.

Bilden af ett litet lent barnahufvud följde henne ju; var det rätt att ta ett annat väsen med? att släcka ljuset, innan det tändes?