Nya tvifvel, nya qval, nya frågor marterade henne; hvarför var der då intet, ingen, som hjelpte henne?
Der kom han ändtligen — klockan var öfver åtta — hennes man, som hon ej hade väntat på, men som hon visste skulle komma vid denna tid.
Han gick nu genom förstugan, satte käppen ifrån sig; skull hon tala med honom? Han var hennes man, han egde hälften af det lilla lif, hon hade tänkt på att släcka; han tog i låset och kom in.
»Är här någon?» frågade han.
»Jag är här,» svarade hon från soffan.
»Är du ensam?»
Det var någonting i tonen, som dref henne upp; hon svarade icke ett ord, utan skyndade sig att tända taklampan; hennes hand darrade, så att glaset klingade mot kupan.
»Hvad har du på sinnet, Wenche?»
»Är det inte snarare du som har någonting på sinnet?» frågade hon trotsigt, ty hennes man gick orolig omkring med ett elakt, olycksbådande leende.
»Åhjo, jag har någonting på sinnet — inte mycket, men litet som jag ville tala med dig om. Men, Guds död, hur är det du ser ut, Wenche?»
Hon fick plötsligt den idéen att låtsa, som om hon ej förstod, att han menade hennes förgråtna och af sorg förvridna ansigte och begagnade tillfället att få säga det: »Ser ut? Jag trodde, du visste det.»
»Visste det? Visste? Hvad?»
