Sida:Gift (sv).djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 178 —

Han reste sig också, famlade efter ord, fäktade så godt han kunde mot dessa ögon, som borrade sig i honom, utan att kunna pareras.

Ett par sekunder höll han ut, men då måste han se bort. Och då han åter såg upp, blef hans ansigte mycket blekt, och han höll upp händerna, som om han vore rädd, att någonting skulle falla öfver honom och krossa honom.

Men då var fru Wenche på det klara med honom. Hon räckte fram handen, som för att fatta det glas vin, som stod på bordet; i detta pinsamma ögonblick fick hon en bestämd ångest ör att svimma här — här uppe hos honom! — men hon betvingade sig med all sin makt, höll sig upprätt och gick.

Hon hade genom de stilla, menniskotomma gatorna kommit så långt, att det ej längre fans några gaslyktor; hon märkte det först, då hon snavade och ej kunde se vägen längre.

Längs kanten voro stora stenar nedsatta, och djupt nere hörde hon böljorna, som lyfte sig upp mot klippstranden och rasslade ned igen, sugande och slitande i den sega tången.

Från ljuset inne i staden blänkte små strimmor fram öfver fjorden mot henne; men hon vände sig bort, satte sig på en sten och såg utåt i mörkret.

»Stackars lille Abbe! Stackars lille Abbe!» upprepade fru Wenche halfhögt. Han var den siste hon tog afsked af, han var det enda, som band henne.

Ty det var slut, helt och hållet slut mellan henne och Mordtmann. Hon blygdes; hon kände