Sida:Gift (sv).djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 177 —

man för att slå sig ned för natten i hans ungkarlsbostad!

Det gick en liten ryckning genom fru Wenche; hon såg hastigt upp på honom och sade liksom på försök:

»Det vill säga, jag hade en häftig scen med min man; och derför gick jag för att be er om ett godt råd.»

»Åh, käraste fru Wenche, jag vill göra allt för er; i början skrämde ni mig riktigt; men det var ändå temligen oförsigtigt af er att komma så här dags.» Han satte sig bredvid henne i soffan.

Men fru Wenches ansigte blef alldeles stelt, och rynkor, som aldrig varit der förr, lade sig vid munnen. Hon, som alltid sjelf talade sanning, hade fått fint öra för det, som var ihåligt och ej att lita på; i denna sekund genomskådade hon honom fullkomligt och obevekligt.

Och hade hon ej gjort det förr, så var det derför att hennes egen spirande kärlek hade gjort henne tillitsfull och blind; och dessutom hade det, isynnerhet vid deras sista möte, varit så mycken verklig lidelse hos honom.

Men nu, då hon i sitt första tvifvel lade den lilla snaran för honom, förrådde han sig strax. Det var i hans stämma så mycken lättnad, då han hörde, att det ej var så allvarsamt, bara en häftig scen med mannen, att det plötsligt stod klart för fru Wenche, att hon stod alldeles i beredskap att kasta bort sig, gå från feghet och hyckleri direkt öfver i armarne på den falskaste falskhet.

Hon stod upp och såg honom in i ögonen.