menat de der orden på allvar, och emedan han ju var så alldeles säker på, att hon med liten eftertanke snart skulle inse, att det bara var ett ord, som hade undfallit honom under den första harmen.
Ty det var onekligen en förbannad historia med det nya barnet.
Nu hade han i så många år vant sig vid tanken på en enda son. Så väl i sin egen fattigpraktik som i sina statistiska studier hade han sett så mycket af de sorgliga följderna af barnens talrikhet; han hade sjelf talat och skrifvit så mycket och så skarpt deremot.
Föll det nu ej ett sken af löjlighet öfver honom, då han efter femton sexton års förlopp på sina gamla dagar började praktisera mot sin egen teori? Tänk så många sarkasmer han skulle få smälta: leenden, häntydningar och genomskinlig elakhet.
Och så dertill omstörtningen i huset; allt det besvär och den otrefnad, som man lätt fördrar, medan man är ung och det är nytt, men som bara verkar störande och vänder upp och ned på huset, när man har kommit riktigt i ordning.
Det var allt detta, som plötsligt hade fallit öfver honom, hade förbundit sig med den elaka, upphetsade stämning, hvari han en tid hade gått, hade slutat med att ta fotfästet från den sansade, fine mannen och framkallat de ord, som på visst sätt förrådde hans hemlighet, fastän han i sjelfva verket var långt ifrån att mena hvad han sade, såsom fru Wenche måste förstå det.
