Men i morgon kunde alltsamman ta sig bättre ut. Vid sjelfva saken var det ju ingenting att göra, och Carsten Løvdahl var just rätte mannen att uppta det oundgängliga med all möjlig värdighet. Han var äfven beredd att be om ursäkt och ge sin hustru all möjlig upprättelse, men i lugn, halft på skämt, öfverlägset — i morgon.
Han släckte ljuset; det var ändå bäst att sofva riktigt. Men det ville ej lyckas honom, han kunde ej somna.
Tvärtom blef han ovanligt vaken, spänd, varm och nervös, låg och lyssnade efter minsta ljud, och det föreföll honom, som om det vore fullt af ljud i den stilla natten, hvari staden sof, med försvinnande fotsteg ute på gatan.
Och en ångest växte upp i mörkret, hastigare och hastigare, med fantastiska konturer närmare och närmare inpå honom, tyngre och mera förkrossande för hvar femte minut, då han trodde, att en qvart hade gått, och tände en tändsticka.
Hvar höll hon hus? Öfver half tolf! Nu måste det vara något galet på färde.
Deras sista samtal, hennes skrik, då han flydde, emedan han var rädd för att fortsätta samtalet — allt stod för honom. Och hon, som var så häftig och hänsynslös.
Dessa öfverspända naturer! Han kände dem nog; hvad kunde de ej hitta på? Hvar var hon i detta ögonblick? Det svindlade för hans ögon; irrade hon ensam omkring ute i natten? eller låg hon redan och flöt utför de branta klipporna i fjorden?
