och genkärlek, så som Carsten Løvdahl ville bli älskad.
Han ville hjelpa Abraham att bära sorgen — han skulle få lof till att sörja; men sedan ville han dana och utveckla honom efter sitt beläte, bringa honom så långt fram, så högt upp — lika högt som han älskade honom; då skulle åtminstone sonen skänka honom hvad han aldrig lyckats vinna af modern.
Professorn tog lampan för att väcka Abraham och så varsamt som möjligt omtala för honom, att han hade mist sin mor.
Pigorna hade ej gått till sängs igen; de väntade med otålighet på att det skulle bli dag, så att de kunde komma ut och springa med nyheten; under tiden eldade de i kakelugnarne och kokade kaffe.
Abraham hade märkt under sömnen, att det eldades inne hos honom, och derför hade han ett intryck af, att det snart var skoldags.
Då han nu väcktes af sin far, for han upp och trodde, att han försofvit sig.
»Är klockan åtta?»
»Nej, min gosse, klockan är inte mer än sex, men jag väcker dig, emedan jag har någonting sorgligt att tala om för dig. Du måste vara stark, Abraham, och be Vår herre styrka dig, ty vi ha i natt begge två lidit en stor förlust. Din mor sjuknade plötsligt — —»
»Är mamma död?» ropade Abraham förtviflad och tog tag i fadern.
»Lugn, min gosse! Du ser ju, att jag är lugn; du måste också bära det som en man, så
