ung som du är. Ack ja, Vår herre har pålagt oss begge en tung pröfning; din mor sjuknade plötsligt i natt — det var ett slaganfall, som ingen mensklig makt kunde hjelpa emot — nu har hon det godt, och vi två äro allena.»
Abraham var ännu ej riktigt klar i hufvudet; han grep ifrigt efter sina kläder i obestämdt begär att komma upp och in till modern.
»Nej, nej, Abraham, ligg du stilla; det är ännu så tidigt på dagen, och du får tid nog till att sörja, stackars barn!»
»Men, pappa — pappa — är det riktigt sant?» Abraham brast ut i häftig gråt och kastade sig ned i kuddarne.
Länge satt fadern vid sängen och klappade honom på hufvudet. Men då gråten efterhand stillades, reste han sig:
»Nu kan du ligga, tills det blir ljust, Abraham, eller så länge du vill; du skall inte gå i skolan de här dagarne; jag skall snart komma in till dig igen.»
Det var så underligt, så omöjligt att få det riktigt in i hufvudet, att modern var död, oåterkalleligt död och borta — »död», upprepade han halfhögt för sig sjelf.
Han satt upprätt i sängen och stirrade mot de röda hålen i kakelugnsluckorna, tills gråten ånyo kom öfver honom och han lade sig ned och snyftade; han skulle inte i skolan, det var ändå skönt; han grät, tills han somnade, och sof länge.
Hvarje gång han höll på att vakna, stod det för honom, att någonting oerhördt tungt väntade
