på honom; men han skulle ej i skolan och så sköt han det ifrån sig.
Så kom det sig, att han ej steg upp förr än klockan elfva. Man hade satt in frukost till honom, medan han sof, men han kunde ej äta; han var liksom halft bedöfvad.
Abraham gick slutligen ut ur sitt rum och ville gå öfver den smala gången till föräldrarnes; men dörren var låst, så att han måste gå köksvägen.
Der öfverraskades han först af att finna den kokfru, de brukade ha vid bjudningar, i färd med att mala kött, och på spiseln stod en gryta med buljong.
Abraham gick genom salongen för att komma till sängkammaren. I rummen upptäckte han fru Bentzen och flera fruntimmer, som han kände; de voro alla svartklädda och öfver bord och stolar låg en mängd hvitt tyg; öfverallt luktade det mysk.
Han urskilde ingenting klart, förr än han stod vid sin mors säng.
Der låg hon, nu såg han det.
»Mamma!» sade han helt sakta; »mamma!» ropade han åter litet högre.
Då var det, som om det ville qväfva honom; han förstod plötsligt den obevekliga Döden, och han kunde ej gråta.
Fadern kom stilla in, talade vänligt med honom: »Vi två, Abraham, få hålla ihop, hon har kämpat ut, se, så fridfullt hon ligger.»
Derpå förde han honom sakta ut ur sängkammaren.
