sammanknäpta händer. Abraham satt der också och böjde sig ned för alla de ögon, som riktades på honom. Han visste ej, hvad han skulle tänka om sin mor.
Men ett intryck, som oftare kom igen, var den tanken, att nu kom hon alltså icke in till honom om morgonen på konfirmationsdagen, för att ta honom i förhör.
Han kunde ännu tydligt se för sig, huru hon skulle ha kommit in genom dörren med dessa oundkomliga ögon; hvad skulle han ha svarat?
Nu var den sorgen stillad; han blygdes öfver att det var honom en lättnad att tänka derpå, men det var dock så.
Professorn, som redan förut var afhållen, blef nu rent af dyrkad. Från mun till mun gingo flera utförliga berättelser om den förskräckliga natten, då han vaknade och fann sin hustru döende, och alla iakttogo med uppbyggelse hans manliga sorg och det vackra sätt, hvarpå han sökte tröst i religionen.
Men fru Wenches sista afton blef noga granskad; hvar hade hon varit?
Stadsfiskalens fru kunde snart upplysa, att hon hade varit hos Mordtmann — visserligen en kort stund, men tio minuter kunde snart bli till tjugu, när man tänjde ut dem litet. Och dessutom: mycket hann man åtminstone komma öfverens om på kort tid. Mordtmann hade samma afton rest till Bergen.
Frågan, hufvudfrågan, var nu, hvar hade fru Wenche varit från klockan litet öfver nio till öfver
