»Det är från din salig mor,» sade professorn rörd och tryckte honom intill sig.
Abraham stammade sin tacksägelse och häktade fast uret. Nu tog också fracken sig bättre ut; han hade blifvit lång och smärt, men ansigtet var ännu i öfvergång, näsan för stor och hyn oren.
Professorn betraktade honom emellertid med stolthet, och då han upptäckte testamentet, som låg uppslaget på bordet, klappade han sin son på axeln:
»Det är rätt! Jag ser, att du tar det allvarligt, Abraham!»
Påsken inföll under första hälften af april; och det var i dag den första solskensdag, som var någorlunda varm. Hela staden var på benen, kyrkan full, och många stodo utanför, för att se läsbarnen komma.
En och annan modig bodbetjent uppträdde redan i hel ljusgrå sommarkostym med rundböjda ärmar och omåttligt vida byxor, som knepo ihop vid stöflarne, men det var för tidigt, det var ännu isande kallt i skuggan.
På platsen framför kyrkan sammanströmmade konfirmanderna från alla gator; först gingo vederbörande sjelfva, derefter föräldrarne och ett par syskon.
Flickorna voro slätkammade med smala gula piskor med nålar fästade i nacken, långa gråa eller svarta schalar med snibb ända ned till klädningskanten, smalaxlade och slankiga i kjolarne, som om de vore uppdragna ur vattnet. Ett par af de finare kommo åkande i vagn och äkta schal.
