Fracken, som han hade gladt sig åt och som låg der så fin och ny med sidenfoder uti, generade honom nu; han lade den åt sidan. Han kom att tänka på allt det allvar, som egentligen hvilade öfver denna dag. Huru var det han hade gått? Var han ordentligt förberedd, eller stod det ej skrifvet på hans panna, att han var en ovärdig? En hycklare och lögnare, skulle modern ha sagt.
Prosten hade också förmanat dem alla så innerligt i går förmiddag, då de lemnade honom pengarne, att allvarligt pröfva sig sjelfva och förbereda sig att träda infor Guds ansigte.
Abraham tog testamentet och satte sig till att läsa; han var så ängslig till mods, att han hackade tänderna.
Då hörde han fadern komma från sitt rum. Abraham sprang upp och tog på sig fracken.
Professorn kom in fullt klädd med bred, hvit halsduk och sina tre ordnar i stort format; han hade de flesta i staden.
»God morgon, min gosse! Gud välsigne denna dag för dig!»
Derpå räckte han honom ett stort etui, som Abraham ej tordes öppna.
»Öppna och tag det på dig; det är ditt konfirmationsur.»
Abraham öppnade; der låg gulduret med kedja och medaljong. Han öppnade nu också denna, men gjorde i det samma en instinktlik rörelse.
Det var de oundkomliga ögonen, som följde honom från drömmen i morse.
