Sida:Gift (sv).djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 208 —

De öfversta på flicksidan voro likbleka och färdiga att falla till golfvet af rädsla för att ej kunna svara på prostens frågor. Den ena mumlade den långa vattenfrågan, en annan brottades förtviflad med tredje artikeln, som hon hade glömt bort.

Nedåt begge sidorna var det spänning, men en och annan af de gudhängifna ynglingarne tänkte också: Strunt värdt, nu hade han sluppit fram!

Abraham var ej synnerligen rädd för sjelfva förhöret, men han var ändå ytterligt modfäld.

De veko ej ifrån honom, ögonen från drömmen, och det var honom ingen tröst att se nedåt raden på de andra.

Tänk om en röst, till exempel en röst som hans mors, plötsligt bröt genom allt detta frasmakeri, nämde ordet, förrådde komedien, som de alla spelade med hvarandra; eller nämde honom, som stod öfverst, färdig att ljuga?

Var han då den ende lögnaren, den ende hycklaren bland idel uppriktiga?

Han tänkte både på den ene och den andre i gossraden och på många andra; den värsta kunde han ej vara; men ändå var han i det pinsammaste inre uppror och förstod ingenting af salmema, i hvilkas afsjungande han deltog.

Men nu närmade prosten Sparre sig långsamt från koret för att börja katekisationen. Hans ansigte var allvarligt och tankfullt, medan han gående ännu kastade en blick i sin altarbok, mellan hvars blad voro fasthäftade några ark med namn och siffror.

Det var heller ingen lätt sak att leda förhöret så, att hvar och en fick sin fråga, utan att