någon i församlingen eller komministern på predikstolen märkte allt för stora språng.
Men då han stod framför Abraham, klarnade hans ansigte; här åtminstone behöfde han ej vara rädd för att fråga om hvad som helst, och han valde derför hvad som först föll honom in.
»På hvilken person i gudomen tror du, min käre Abraham Løvdahl, enligt den andra artikeln?»
»På Sonen, Vår herre Jesum Kristum,» svarade Abraham fast.
Då prosten närmade sig, skakade han i hela kroppen, men så snart den första frågan kom, rätade han genast upp sig. Den dagliga öfningen i att bli examinerad betog situationen det högtidliga, som ett ögonblick var nära att öfverväldiga honom. Härefter svarade han klart och säkert med ögonen fästade på prosten.
»Ligger det stor vigt på att känna Kristum?»
»Ja, i ingen annan är salighet, ty det är ej heller något annat namn under himlen menniskorna gifvet, i hvilket vi skola frälsta varda.»
»Har Kristus ej återlöst alla menniskor?»
»Jo, han gaf sig sjelf till en återlösen för alla.»
»Men blifva då ej många fördömda?»
»Jo, visserligen» — svarade Abraham svagt, och hans ögon gledo nedåt prosten Sparres långa kaftan.
»Men hvad är då orsaken till deras fördömelse?»
»Deras egen obotfärdighet och vantro.»
»Mycket riktigt, min vän, det är deras egen obotfärdighet och vantro,» sade prosten belåten; han ville nu öfverge läroboken och företa en af
