»Det har varit mig ett nöje, ja, riktigt en hjertans glädje,» sade han med värme, »att förbereda dig, min käre Abraham Løvdahl, till denna dags heliga handling. Sällan har jag träffat en yngling så väl begåfvad med hufvudets, så skönt utrustad med själens och hjertats bästa egenskaper. I det du nu inträder som fullvuxen medlem af församlingen, hoppas och väntar jag med säkerhet, att du skall bli oss äldre till glädje och uppbyggelse och för de unga ett godt och efterföljansvärdt exempel.»
Detta var någonting alldeles oerhördt; komministern, pastor Mårtens, vrenskades litet bakom den gröna gardinen i prestbänken, och hela församlingen blef uppmärksam. Men alla de ögon, som riktades mot Abraham, voro dock mildare efter detta. Det gjorde dem alla godt att från prostens mun höra, att det kunde vara hopp om att rädda denne son af en förtappad moder.
Sjelf visste han icke hvar han skulle göra af sig; skulle han berömmas framför de andra? Detta kunde aldrig gå väl.
Prosten Sparre torkade sin panna och gick vidare nedåt bänkarne. Hans första missöde gjorde honom dubbelt uppmärksam, katekisationen gick mera lysande än någonsin.
Komministern sträckte sig fram och hörde med stigande öfverraskning de riktiga svaren från de omöjligaste idioter, dem han sjelf hade uppgifvit, men han föll nästan baklänges i bänken, då Osmund Asbjørnsen Sauamyren upphof sitt sjungande bondmål och föredrog sin stora bravuraria om evangelii nådegåfvor.
