Det dröjde oändligt länge, innan de båda afdelningarne voro förhörda; en af de unga damerna i äkta schal blef illamående och måste upp i sakristian för att dricka vatten.
Tröttheten fick också efter hand makt öfver Abrahams oroliga och ängsliga stämning; han började känna sig tryggare, de oundkomliga ögonen såg han icke mer, deremot idel välvilliga ansigten; och då han ändtligen kom till det högtidliga löftet, kände han ingenting alls dervid.
»Gif då Gud ditt hjerta och mig din hand,» sade prosten allvarligt och mildt till honom, och Abraham räckte honom sin hand; prostens var mjuk och slät och gaf honom en varm och förtrolig tryckning.
Ändtligen var den heliga akten förbi; den hade varat från klockan nio till inemot tre, så många läsbarn var det och så grundligt gjorde prosten det.
De anemiska unga damerna i äkta schal måste halft bäras ut i vagnarne; de gulpiskiga, smalaxlade flickorna sågo fortfarande ut, som om de alldeles nyss dragits upp ur vattnet; och de saktmodiga och gudhängifna ynglingarne stirrade ännu mera gudhängifvet ned på sina nya stöflar.
Kokfrun hos professor Løvdahl var förtviflad; och det var sista gången, det svor hon en dyr ed på, som hon gick på konfirmationsbjudning. Tre gånger hade hon redan kokat potatis i otid genom falska och öfverilade underrättelser från hennes utstälda vaktposter.
Gästerna, hvilkas inbjudning ej lydde på annat klockslag än »efter slutad gudstjenst», drefvo
