»Tänkte du på det?»
»Min första tanke var: blod — han eller jag. Men nu skall jag hämnas på ett annat sätt.»
Han strök upp håret, tog ned böckerna från hyllan och kastade dem på bordet: »Vi börja med matematiken; inte ett ord mer om det andra!»
De läste nu matematik tillsammans på det sätt, att Abraham, som förstod bevisen, genomgick dem och förklarade, och hvarje gång han frågade: »Förstår du?» svarade Marius: ja — hvilket var osanning, ty han hade aldrig förstått ett ord matematik och allraminst i dag.
Då de hade slutat med alla lexorna till i morgon, slog han igen den sista boken och sade: »Så vill jag hämnas!»
Marius stirrade på honom och boken.
»Genom att arbeta, förstår du! Och när jag så kommer hem från universitetet med cum laude eller kanske laudatur som mogenhetsbetyg och möter henne med hennes eländige telegrafist, då skall jag se på henne så som du vet att jag kan se; och det skall bli min hämd!»
Abraham rynkade sina ögonbryn och stirrade på Marius; och han kände, att detta skulle vara den fruktansvärdaste hämd.
»Der kommer mamma,» sade Abraham; han hörde dörren öppnas till föräldrarnes rum, hvilket skildes från hans genom en smal gång, som förde till köket.
Fru Løvdahl inträdde med en tallrik äplen och nötter.
