»God afton, lille Marius! Hur mår din mor?»
»Tackar bra,» svarade han och reste sig litet generad.
»Var så goda, gossar, och ät! Jag tyckte ni kunde behöfva någonting uppfriskande efter all den torra lärdom ni proppa i er, edra stackare.»
Hon talade en hurtig, klingande Bergensdialekt och smålog, medan hon försökte att släta Abrahams hår, som ännu erinrade om den förtviflade älskaren.
Fru Løvdahl var mycket vacker och så ungdomlig, att det var en ständig förnöjelse för henne att presentera för främmande sin långe son på fjorton, femton år. Då Carsten Løvdahl kom hem från Paris med de mest lysande betyg från ögonläkarne och med sitt europeiska sätt, gifte hon sig genast med honom, innan hon hade fylt sitt tjugonde år; han var en fyra, fem år äldre.
Fru Løvdahl satte sig ned mellan gossarne och började på med ett äple.
»Hvad är det nu för smörja ni ska’ ha till i morgon? Låt mig höra.»
Abraham räknade upp: grekiska, latin, matematik —
»Hu!» sade fru Løvdahl, »grekiska! Det är visst någonting fasligt!»
»Det är Homerus’ Iliad; det är om de grekiska kämparne utanför Troja,» sade lille Marius ifrigt; han var ej van vid att höra de klassiska studierna omtalas på det sättet.
