»Tror du inte, att mamma vet, hvad Iliaden är?» sade Abraham, och Marius blef eldröd.
Men fru Løvdahl sände sin son en blick och låtsade, som om hon ej märkte lille Marius’ förlägenhet.
»Hvad skall nu det tjena till?» fortfor hon, »att ni läser och läser om de der grekerna? Ja, inte vet jag, hurudana de voro i forna dagar, då de lågo utanför Troja. Men det har jag då mången gång hört skepparne hemma hos min far säga, att hvar de än foro i verlden, så voro grekerna det falskaste pack, som fins. Alldeles som om inte vi hade lika goda kämpar i forntiden — och ännu bättre! Hvar är Snorre?»
»Han står bakom dig på hyllan.»
»Har du nu läst ut honom?»
Abraham lyfte armarne, som för att värja sig för stryk.
»Ja, jag skall ge dig, jag, din eländige grek!» ropade fru Løvdahl och kastade sig öfver honom för att lugga honom, men Abraham försvarade sig med armar och ben, och lille Marius skrattade, så att han höll på att trilla under bordet.
Striden slutade, då frun hade fått sitt stora blonda hår ned öfver ögon och öron, bröstnålen på golfvet och manchetterna skrynklade; Abraham triumferade uppenbart, Marius i tysthet.
»Kom nu,» sade frun, då hon hade ordnat sig, »nu ska’ ni ha er en ordentlig tvättning i äkta norsk saga.»
»Åhnej, mamma — låt oss slippa!»
