stridsfärdigt, som det finnes der, hvarest ett främmande blod blifvit besegradt. Wenche Knorr var eldad af nationel hänförelse; hon var färdig till hvilket offer som helst för friheten och folket; hon gick i hemväfda kläder och kunde »målet» och var bara ledsen för att det ej behöfdes mera.
Och så gick hon en vacker dag och förlofvade sig med den nye professorn Carsten Løvdahl, som för det första var af en gammal stockstyf dansk embetsmannafamilj, och om hvilken man för öfrigt endast kände till, att han hade blifvit framknuffad vid universitetet och hade varit en omtyckt kavaljer i hufvudstaden.
Huru mycken sorg och missräkning vållade ej detta!
Det var ett nederlag för sjelfva folkets egen sak, de ifrigaste kallade det för en landssorg. Och huru gerna än hvarenda en af de ogifta målsträfvarne och frihetsmännen velat ha henne för sig sjelf, skulle han dock unnat hvilken som helst af kamraterna denna valkyria hellre än att hon skulle kasta bort sig till en sådan snobb och charlatan som Carsten Løvdahl.
Och denna stämning lät sig också bestämdt påvisa i sex af de tjuguen sånger till Wenche Løvdahl, som samvetsgrant afsjöngos vid bröllopsbordet.
Men att hon tog honom, hade gått sålunda till. Hon tillbragte ett år i den fina delen af Kristiania; der var till och med hof den vintern med svenskar och dylikt.
