Och då så Carsten Løvdahl kom hem midt upp i allt detta — vackrare, elegantare och intressantare än alla de andra och till på köpet norsk — med sin norskhet uppfriskad genom en lång frånvaro i utlandet, så tyckte Wenche Knorr, att här var den skönaste förening af det, hon älskade hemifrån, och det europeiskt fina, hon hade fått smak på i hufvudstaden. Och så blefvo de förlofvade och gifta.
Men det dröjde ej länge, förr än hon märkte sitt misstag; de gamla vännerna hade ej längre sin klippfasta tillit till henne, fastän hon i sitt hjerta var oförändrad — lika norsk, lika oförfärad i sitt frisinne; och värre blef det, då hon flyttade till den lilla gammaldags staden, der hon blef alldeles ensam mellan sin mans vänner.
Men isynnerhet när hon som i afton läste saker, hvilka lefvande satte henne in i hennes ungdoms idékrets, kunde det falla som en tyngd öfver henne — som en aning om, att denna klyfning af hennes lif ej kunde leda till något godt.
Abraham gjorde först grimaser till Marius, men föll snart i tankar öfver sitt tunga öde. Marius hörde deremot på, och det började intressera honom, dessa väldiga hugg till höger och venster, ständigt i ofred med svärd i handen — alldeles som hans eget lif bland stinkdjuren.
»Der är pappa,» afbröt Abraham.
Frun tystnade, då han inträdde, men läste dock ut kapitlet för sig sjelf, innan hon tillslöt boken.
