små försigtiga artiklar i in- och utländska tidskrifter.
Hans hustrus stora förmögenhet tillförsäkrade honom ett lif i sorglöst öfverflöd, sådant som han behöfde. En man, hvars namn var betydande inom vetenskapen, som skref, till och med på franska, och som med allt detta ej var fattig och luggsliten, utan till och med kunde täfla med de rikaste köpmän i gästfrihet och lyx — en sådan man måste naturligtvis intaga en hög och dominerande ställning i den lilla staden.
Det gjorde professor Løvdahl också; hans inflytande var nästan utan gränser; dertill var han aktad och älskad af alla, qvinnor som män; och det enda, man skrattade litet åt, var hans lust att bemäktiga sig ordet och tala länge och sirligt i en docerande form.
Medan Marius Gottwald åt sin qvällsmat, berättade han oupphörligt om Abraham; men hans mor kunde ej förstå, huru fru Løvdahl kunde slås med sin son.
»Åh, du förstår väl, det var skämt, mamma!» ropade Marius förnärmad, »du kan väl begripa, att det bara var på skämt.»
»Ja, ja, naturligtvis,» svarade fru Gottwald för att lugna honom; men hon kunde ändå ej få in i sitt hufvud, huru hon någonsin skulle kunna slås med lille Marius, om det också hundra gånger var på skämt.
Fru Gottwald, som man i staden var nog artig att kalla henne, fast alla visste, att hon ej hade varit gift, hade för många år sedan kommit
