»Min hustru är, som ni vet, bergensiska, bergensiska till lif och själ. Hon har detta lätta, entusiastiska sinne, som gör, att hon har behof af att lefva bland lifliga och lättrörda personer; och derför kan ni väl tänka er, att Kristiania ej var något ställe för henne. Jag å min sida är, om ni så vill, europé, jag kan trifvas ungefär hvar som helst — utom i Bergen, nej, det försäkrar jag, inte i Bergen! Nåväl, hon ville till hvad pris som helst bort från Kristiania, och då gingo vi hvarandra ömsesidigt till mötes, och mötesplatsen blef denna stad.»
Denna historia var nästan sann, och hade han haft andra skäl till flyttningen, så voro de åtminstone hans hemlighet. Men onda tungor påstodo alltid, att Carsten Løvdahl aldrig skulle ha lemnat universitetet, om hans ställning hade fullt tillfredsstält honom. Saken var visst den, att han i grund och botten var temligen ihålig, så att de yngre kandidaterna stundom hotade med att sätta honom allvarsamt fast.
Oaktadt han hade ett mäktigt inflytande bakom sig och enligt sin lifsåskådning var fullkomligt i öfverenstämmelse med universitetets ledande anda, var han likväl nog klok att akta på tidens tecken. Han drog sig tillbaka, medan han ännu hade vind i seglen, och gick bort med oförminskadt rykte som landets förste ögonläkare.
Här i staden hade han öfvertagit den husläkarepraktik han önskade, medan han endast tillfälligtvis sysselsatte sig med sitt specialstudium och höll lif i sitt vetenskapliga renommé genom
