Curtius, vandrade de med Xenofon fem små parasanger i veckan in i det gudomliga Hellas.
Den bredde ut sig, kardborrskogen i de unga hufvudena. Småningom utplånades skilnaden mellan det, som var roligt att läsa, och det, som var en plåga. Alltsamman blef i det närmaste lika likgiltigt för dem, endast rangeradt efter den vigt, skolan lade vid de särskilda läroämnena.
Allt hvad som i undervisningen här och der kunde finnas, som refererade sig direkt till lifvet och till verlden, så som den är, det sjönk betydligt. Och upp på högsätet kommo långa processioner af döda ord om döda ting; regler och ramsor, som pluggades in i de mjuka hjernorna, för att till eviga tider upptaga platsen; främmande ljud från ett främmande lif, uråldrigt dam, som samvetsgrant sållades ut öfverallt, der den saftrika ungdomen visade en fuktig fläck, som kunde fästa dammet.
Det är en hård tid, Abrahams och Marius’ ålder, från fjorton till femton år. Ögonen öppna; en fråglust omättlig som en gossaptit, värre klådig än messlingsutslag; en vaknande förmåga och vilja att förstå allt; ett brinnande begär att eröfra verlden och det, som är bakom verlden och bakom detta — och så dam! uråldrigt, extrafint dam sålladt i hvarje fuktig por, öfver hvarje spirande fråga, öfver hvarenda brodd, som ej är en kardborrbrodd.
Men det går öfver; redan vid sexton, sjutton år har dammet torkat väl in, nyfikenheten är död; den unge har lärt, att det gäller att frågas, icke
