»Vi få väl lof att skaffa honom en hjelpprofessor», sade Abel och satte på sig lorgnetten, »du Morten med tillnamnet, gack hän och bistå din broder i andan.»
Morten reste sig buttert; det fans en tyst genstörtighet hos honom, som dock aldrig yttrade sig genom annat än mummel och sura miner; han var ej bättre än Marius, och både den lille och den store sågo lika dumma ut, der de stodo och gapade upp på taflan.
Men det gick likväl en liten glimt genom Morten; han grep i kritlådan för att skrifva någonting och glömde, att han redan hade ett långt kritstycke i handen.
»Ja, det är rätt, Morten!» ropade lektorn, som lade märke till det, »krita behöfs, om det skall bli något af. Vill du inte ta kritlådan under armen, hartassen i fickan och linealen mellan benen, så är du fullt utrustad. Ack, Maarten, Maarten! du est dumb, och du blir dummare med hvar dag.»
Glimten hade slocknat i Morten, han stod och svor, så att Marius hörde det. Klassen hade roligt och primus låg dubbel af skratt och såg beundrande upp till katedern.
»Nu få vi väl lof att göra das letzte Aufgebot,» menade lektorn och kallade fram tre fyra andra af trögdjuren, som ej kunde lära sig matematik.
Genom förenade ansträngningar lyckades de slutligen lösa frågan om Pythagoras’ lärjungar, och Marius, som blifvit alldeles knuffad åt sidan, måste fram och läsa upp hela stycket igen och förklara, att denna gång var x = 72.
