sätta in sina pengar i detta företag, fast de ej förstodo ett grand deraf.
Professor Løvdahl var mycket försigtig med sina pengar. Han köpte gerna utländska aktier och statspapper i Köpenhamn och Hamburg; men han nedlade så litet som möjligt af sin hustrus pengar i företag, som utgått från stadens innevånare. Det var alltför många ömsesidiga förpligtelser mellan köpmännen med lån och hjelp och underskrifter och borgen, till att professorn skulle önska komma sig in i handelsverlden.
Derför afstod han gerna från den framstående ställning bland grossörerna, som han otvifvelaktigt hade fått, om hans hustrus stora förmögenhet varit anbragt i sjelfva staden. Han drog sina räntor och klipte sina kuponger i tysthet; man visste ungefär, hvad han ärft efter gamle Abraham Knorr, och att han lyft sina pengar i Bergen; men många grubblade på hvar han kunde ha gjort af dem.
Derför hade också Michal Mordtmann mycket besvär med professorn. Förslaget hade ju en bismak af vetenskaplighet — närmast sammanhängde det med kemi och medicin; det var i alla händelser ingen i hela staden, som förstod dessa analyser och allt detta fosforsura prat utom professor Løvdahl. Och så länge han höll sig tillbaka, ville det ej riktigt gå.
Emellertid var Mordtmann en ständig gäst i huset, och då han hade varit i staden en fjorton dagars tid, gjorde professorn en stor bjudning för honom.
Fru Løvdahl hade svårt missräknat sig på Mordtmann. Han var tre fyra år yngre än hon;
