men hon mindes honom mycket väl hemma i Bergen som en liflig ung man, entusiastisk målsträfvare, talare för qvinnan, för folket och det folkliga.
Nu kom han tillbaka som en stel engelsman och gick hela dagen och talade med tråkiga menniskor om soda och benmjöl. Hon hade knappast växlat tio ord med honom; och fru Wenche tyckte, att han i proportion till sin ålder var alldeles ovanligt tråkig.
Först i dag hade hon blifvit uppmärksam på att han ändå såg bra ut med sin engelska snitt bland alla dessa hvardagsmenniskor, dem hon kunde utantill.
Middagen hade varit stel; det var endast herrar och till en del sådana herrar, som eljest ej umgingos i huset, men hvilkas bekantskap kunde vara af betydelse för den unge Mordtmann.
Professorn hade varit liflig och älskvärd, som han alltid var, utbragt hedersgästens skål, önskat honom all möjlig framgång med sitt företag och lyckönskat staden till ett så stort och otvifvelaktigt inbringande industrielt företag.
Men det låg ändå i luften, att professorn ännu ej hade tagit en enda aktie i detta otvifvelaktiga företag, som han satt och prisade och drack för.
Michal Mordtmann kände det också. I sitt svarstal hade han försökt att vara humoristisk öfver vestländingens långsamhet och öfverdrifna försigtighet, men tillika slutat med, att när de först grepo sig an, så gick det också med ånga. Det ville han hoppas i detta fall o. s. v.
