»Men — men — ursäkta min fru,» sade nu Kahrs och låtsade som om han vore helt förlägen, »men — men det ha vi ju.»
»Såå? Det vet jag ingenting om,» svarade fru Wenche och rodnade; det hände en och annan gång i samtal sådana som dessa, att hon rände hufvudet mot någonting, som hon ej hade någon aning om.
»Det förvånar mig, min fru, då ni eljest tycks vara så inne i de här sakerna, eller åtminstone hysa ett så varmt intresse för dessa frågor. Vi ha ju nämligen just ett uttryck för detta, att i statens skolor böra också föräldrarne vara representerade, det ha vi ju, som bekant, i eforatet, skolans eforat.»
»Eforat?» frågade fru Wenche osäkert.
Men innan Kahrs eller någon annan kunde fullfölja segern, frågade en torr, klar stämma:
»Ursäkta, men har någon af herrarne någonsin sett en lefvande efor?»
Allas ögon vände sig mot Michal Mordtmann, som stod korrekt och älskvärd borta vid etagèren; men då hans och fru Wenches ögon möttes, brast hon ut i sitt muntra skratt.
»Tack, herr Mordtmann, tusen tack för hjelpen! Ja, nu frågar jag också: hvad är en efor för slag? Hvilka ä’ eforer här vid skolan?»
»Men, min fru,» utropade rektorn helt förbluffad, »vet ni verkligen inte, att professor Løvdahl är en af skolans eforer?»
»Carsten! Min man! Nej, det är kostligt! Ack, herr Abel, vill ni inte ropa på min man, jag måste se honom som efor.»
