Lektor Abel flög som en pil ut genom portièren och kom igen med professorn, som hade kort i handen.
»Hvad är det för upptåg, Wenche?» frågade han upprymd.
»Gudomliga upptåg! De säga, att du är efor, Carsten?»
»Ja, visst är jag efor —»
»Att du är ett uttryck för föräldrarnes intresse för barnen i skolan —»
»Ja, har du inte sett mig vid examensafslutningar sitta främst på högryggad stol bredvid borgmästaren?» sade professorn oförsigtigt; »men nu måste du låta mig gå, jag har handen full med trumf.»
De andra herrarne tänkte som så, att om professorn hade varit inne i samtalet, skulle han ha svarat annorlunda. Men fru Wenche hade plötsligt blifvit allvarsam.
»Ja, se nu huru vi ha det! Hade jag inte i rätta ögonblicket fått detta stora ord dränkt i det åtlöje, det förtjenar, skulle jag kanske som så många andra ha inbillat mig, att äfven på denna punkt allt är så visligt och väl inrättadt uppifrån, att vi småfolk och fruntimmer inte ha annat att göra än hålla munnen och låta allt gå sin jämna gång. Men nu skall då ingen längre — tack för hjelpen ännu en gång, herr Mordtmann! — nu skall heller ingen dupera mig med dessa stora ord. När Carsten är efor, så vet jag, att eforatet inte är annat än ett led i den kedja af administrativ humbug, hvarunder vi qväfvas och förfäas allesamman.»
