»Ni säger: inbillar sig ha bevisat,» utropade prokuratorn öfverlägset, »men jag tillåter mig också anse, att en reforms obehöflighet är fullkomligt tillräckligt bevisad, när dess praktiska outförbarhet är in confesso.»
»Ja, naturligtvis! Teorien kan vara mycket vacker — hva’? men håll er till praxis, till praxis, unge vän!» Det var Blindtarmen, som ändtligen kreverade; han var som alltid ursinnigt uppbragt, när han hörde någonting som smakade af opposition.
Michal Mordtmann betraktade adjunktens upphetsade ansigte med sitt engelska lugn och vände sig derefter åter till prokuratorn:
»Vid reformer af den art, som det här är tal om, är det praktiska genomförandet det sekundära och jämförelsevis oväsentliga; och den, som börjar med det, han börjar bakifrån och förspiller sitt arbete. Men om ni deremot förmår att göra den i reformen liggande tanken till er tids allmänna öfvertygelse — om det in casu kan lyckas att väcka hos föräldrarne detta starka intresse för skolan — ja, då skall detta intresse finna sitt uttryck i praktiken — lätt, naturligt och utan ansträngning. Men så länge detta intresse ej är väckt, tjenar det till ingenting att tvista om de praktiska svårigheterna; och så snart det är väckt, är det inga praktiska svårigheter att tvista om.»
»Åh — hvad jag känner väl igen ungdomen — hva’? — vår tids ungdom,» skrek Blindtarmen; »bara rifva ned allt möjligt bestående, men ingenting bygga upp — hva’? nej, det betacka de sig för, ty det kan de inte! det ska’ vi andra eller
