Men dansen tog slut, och glansen gick af, och flickorna fingo fred för de galna klerkerna. På ett stort bål midt framför kyrkan brändes alla domkapitlets dokument, papper och pergament med stora vaxsigill och böcker i gyllenläder och hvitt kalfskinn; men allt hvad silfver och guld hette samlades, höggs af, refs bort, afskrapades till det sista korn, som hade glans, och i stället kom kalk, invändigt och utvändigt, och öfver allt kalk, likhvit, torr och kall.
Nu kom den bästa tiden för ugglorna, medan kloster och kapell långsamt föllo samman i ruiner, och hvad tiden gjorde litet i sender, fullförde menniskorna i större stycken. Än röjdes murar och gamla äplegårdar för en ny gata; nästa år nedbröts biskopens prydliga capella domestica, emedan fru prostinnan ville sig derutaf låta inreda en ny svinstia; och slutligen stod domkyrkan allena igen, fallfärdig i sin kalkputsning, rundt omkring små dumma trähus, af all den papistiska herrligheten hvarken sten eller pergament qvar.
Endast ett blef qvar på de gamla tomterna — utom ugglorna.
Makten var försvunnen, lärdomen var försvunnen, kalken hade begraft all skönhet, som fans der; men latinet klibbade vid stället, latinskolan, mäster Erik och grammatiken.
Korgossarne förvandlades småningom till vanliga skoldisciplar; de flyttade från ett rum till två rum, som smetades upp på gamla klostermurar, tills de stoppades in i en ny fyrkantig
